En sån där mardrömslik dag...
Hon var lugn och rätt så tuff i bilen och sa att hon skulle få sin spruta i benet och att hon skulle hålla mig i handen då och då skulle det gå bra. Lite kaxigt frånsade vi oss nässprayen som hon fått för att bli lugnad de två senaste gångerna.
Men hon var minst sagt hysterisk när det väl kom till kritan. Värre än värst. Och när vi skulle dra nålen innan hemgång var det likadant. Fruktansvärt. Den stackars sköterskan som var tvungen att genomföra ingreppen kommer väl få mardrömmar för resten av sitt liv. Själv tror jag att jag lärt mig stänga av och jag tror att Majken glömmer fort. Väl hemma igen får vi bara försöka förtränga att det har hänt.
Majken har liksom vänt på dygnet på sista tiden och sover sent, sent på eftermiddagen och är därför uppe sent, sent på kvällen. Hela matintaget har också förskjutits på nåt sätt så hon äter egentligen inget alls förrän frampå eftermiddagen och hon blir väldigt hungrig sent på kvällen.
Majken äter sin andra middag kl 22.45. Inga konstigheter alls.
Snart kickar kortisoneffekten in och då blir det mycket mat i tid och otid. Hon började ta tabletterna idag så i övermorgon kokar jag säkert makaroner kl. 03.30.
Så konstig är den här barncancervärlden. Mat mitt i nätterna och livrädda skrikande barn däremellan. Så himla knäppt och otäckt och mardrömslikt är det ibland. Upp och ned, fram och tillbaka.
Majken, min Majken, imorgon är en ny dag, fri från sjukhus. Jag hoppas jag kan truga i dig alla tabletter som du ska ha under dagen. Först sex stycken, sedan fyra och sist åtta innan du ska sova. Totalt 18 små gula tabletter som min treåring ska svälja. Om du tar dem ska du få välja nåt i leksaksaffären, det har jag lovat. Det är det minsta jag kan göra efter en sådan här dag. Det, och så mycket mer, har du förtjänat, min fina Majken.