Det här med håret...
Nu har håret kommit tillbaka på allvar. Sedan juli har huvudet täckts mer och mer av små fjuniga hårstrån. De var från början så ljusa så man fick anstränga sig för att se dem, men de var där och de växte fort. Nu är det ingen tvekan längre, nästan en frisyr. Det växer så fort, ca en mm om dagen och vi tittar och känner hela tiden. Håret kommer tillbaka nu i takt med att medicineringen inte är lika intensiv och kraftig. Kanske det betyder att det värsta är över? Jag hoppas det. Kanske det ramlar av igen, jag vet inte, men jag tror inte det.
En studie av håret blir en studie av hela sjukdomsförloppet. När jag tittar på blderna nedan blir det så overkligt igen alltihop, fast det är jag som har tagit bilderna. Är det här mitt barn? Har hon cancer? Har hon varit så där sjuk? Har hon sett ut så där? Har jag orkat leva med det? Hur har jag kunnat fungera som människa när mitt barn har varit så sjukt? Konstigt det där, att nu när jag vet att hon ofattbart nog klarade av den här skräckfyllda behandlingen då börjar jag tänka på mig själv. Hur kunde jag klara det??
9 nov, inlagda på Q84, tre dagar efter diagnos. Hjärtat knyter sig när jag tittar på bilden.
24 nov, på sjukhus för behandling av infektion, en tredjedel av håret föll av.
17 dec, ungefär 1,5 månad in i behandlingen
6 jan, 2 månader efter diagnos, håret har glesnat ännu mer, men än finns ganska mycket kvar på huvudet.
16 jan
28 jan, väldigt tunt
19 feb, 3,5 månad in i behandlingen, det mesta av håret har nu ramlat av, men en sky av ljusa lockar finns kvar runt huvudet.
23 mars
15 april, de glesa hårstråna står fortfarande som en sky runt huvudet.
27 april, 3-årsdagen
2 maj, i maj har den där skyn av lockar nästan försvunnit.
10 maj,
21 maj
2 juni, bilden som publicerades i Expressen i samband med min debattartikel - älskar den bilden! Inte mycket hår på huvudet, några tunna ljusa hårstrån bara.
8 juni, strax efter hon fått prova lustgas första gången. Hårlös, men med färg på kinderna och sitt vackra leende på läpparna.
15 juni, nu har det börjat komma lite nya fjun varje dag, men det syns bara om man tittar nära, inte på bild.
21 juni, nu syns de nya ljusa stråna lite mer. Det blir mer för varje dag.
24 juni, håret ser mycket mörkare ut än det var på den här bilden, kameran och blixten lurar lite. Det är i alla fall tydligt att det kommer mer och mer hår!
25 juni
7 juli
29 juli, i blåbärsriset med tjusiga klisterörhängen som hon fått på sjukhuset.
6 aug, på sjukhus igen. Svårt att hitta bilder från denna tid eftersom hon alltid bar keps eller solhatt när vi var ute.
5 sep, bakifrån
10 sep
18 sep, Majken sköter kaninen. Kallar sig själv Kaninbajsexpert. Mycket silkeslent hår på huvudet! Mörkare än förut.
28 sep
2 okt, Majken med frisyr! 💜💜💜
Majken har inte visat sig särskilt brydd om att ha tappat sitt hår. Hon verkar inte ha tyckt att det är konstigt eller ha velat dölja det, vill sällan ha mössa på sig. Men ibland längtar hon efter att få tillbaka sitt hår och att låta det växa. "Då ska jag ha en fläta som Elsa" säger hon. Ni vet, hon i Frost. Och jag nickar och säger ja, för jag orkar inte förklara att det nog kommer att ta många år att få så långt hår som Elsa. Jag är bara så glad för det ulliga hår som växer fram nu, det är som att det betyder att hon blir starkare, att vi kommer framåt, att vi kan lägga det värsta bakom oss.
Majken, min Majken, finast i världen det är du. Med eller utan hår, cancerpatient eller inte. du är för alltid min Majken och din själ lyser stark som en sol genom allt.