Oron lättar
Viktigast idag: provsvaren visar att värdena vänt uppåt igen! Inte bara vänt uppåt, de är plötsligt toppen! Vi slapp sjukhus även denna gång! Hurra! Hon klarade det, min fina lilla Majken!
Här sitter hon i sin tjusiga prinsessklänning och är hur pigg och glad som helst. Som om inget hade hänt, som vilket barn som helst.
Denna psykiska terror... Denna frätande oro. På riktigt borde väl hjärtat eller åtminstone hjärnan ta skada av allt det här oroandet som går upp och ned och fram och tillbaka? Allt det här oroandet som alltid ligger och gror, på ett helt annat sätt än för mina två andra barn... Och så händer det något som gör att oron blossar upp och så går den plötsligt ned igen.... Nyss kontrollerade jag innehållet i sjukhusväskan, torkade kräks och tog tempen var femte sekund - hjärtat och hjärnan rusade: kommer tempen stiga? Måste vi spendera kvällen på akuten? Är allt med? Ska vi ge mediciner eller pausa dem nu? Hur har hon blivit smittad? Vem, vad när?? Och så kan vi idag bara pusta ut och slappna av igen (tillfälligt, jag vet). Kroppen borde väl ta stryk på något sätt, rent fysiologiskt?
Majken, min bästa starka Majken! Allt klarar du! Nu tar vi nya tag den här veckan och ser till att göra något roligt, något som du tycker om. Sångstund på fredag alla gånger, träffa mormor och vara avspända och glada. Vi får passa på när vi kan! Vi gör vad vi kan när vi kan.