Imorgon har det gått ett år...
Aldrig hade jag trott att livet - mitt liv, min familjs liv - skulle bli så strävsamt. Att det skulle innehålla så många dagar av sorg och kamp. Så mycket smärta... Att mitt lilla barn skulle behöva uppleva så mycket smärta... Det går inte att fatta. Att mina andra barns liv skulle präglas så av sjukdom. Att deras lillasyster blev så allvarligt sjuk och att de fick ändra sina liv efter det. Fick lära sig om cancer och sjukhus och se oss så oroliga, ledsna, förtvivlade. Att de måste känna oro och förtvivlan själva. Det är en stor sorg alltihop.
Det viktigaste är ändå att Majken mår så bra nu. Fokus på det. Att allt går åt rätt håll och att vi är på väg ur den värsta perioden i våra liv. Men det tar inte bort all sorg över hur livet blev. Jag är oändligt tacksam över att Majken lever men hatar det faktum att hon alls blev drabbad. Att hon fick c a n c e r. Går det att förstå?
För ett halvår sedan skrev jag ned hur allting började, hur det var när Majken blev sjuk. Jag skrev ned allt i detalj och jag ska läsa det nu och så kanske jag kortar ned det lite och publicerar på bloggen. Det är en viktig del av vår historia.
Majken, min Majken, tänk hur livet blev... Och tänk att du trots allt lyckas sprida så mycket glädje! Ditt leende och ditt skratt lyser upp det strävsamma liv vi lever. Strävsamt är det, men stunder av lycka och glädje finner vi ändå.
💜