Checka av, checka in, checka ut...
Tänk att nu är vi igenom ännu en behandling av vincristin och kortison. All ångest jag byggt upp inför den här behandlingen visade sig återigen... ja onödig är dumt att säga, men den stod inte i proportion med den effekt behandlingen fick på Majken. Ingen smärta alls!! Visst ett kasst humör och en obeskrivlig aptit, men ingen vansinnig smärta, inga flimrande ögon eller kryp i kroppen! Inte som hon uttryckt i alla fall. Jag känner sådan tacksamhet och lättnad! Check på den behandlingen, mot nästa!
Majken leker café på sjukhuset, i bakgrunden syns droppställningen som pumpar in cellgifterna. Det är en sjuk värld.
Nu har vi spenderat några höstlovsdagar på Gotland. Majken fick sin behandling för två veckor sedan och åt kortison i fem turbulenta dagar. Länge tvekade vi att åka, kanske skulle hon vara för dålig? Kanske får hon för ont? Men vi tog mod till oss och bokade biljetter. Hon var eländig ett par dagar, främst torsdag, fredag, lördag efter behandling, men inte värre än att hon var gnällig, arg, orolig och hungrig hela tiden, vilket är effekter av kortisonet snarare än vincristin. Fullt hanterbart. När söndagen kom var det ingen tvekan om att vi kunde åka.
Så vi checkade in på färjan, vinkade hej till havet och kom iland på vår vackra ö. Dagarna har varit fyllda med solsken och roliga aktiviteter med världens bästa mormor och morfar. Lek i lekstugan, skoj och pyssel på museum och en väldigt härlig ponnyridning. Tack Gotland, vårt andhål!
Och tack Visby lasarett för att vi fick komma och ta stick i fingret hos er! Personalen på var fantastisk - både personlig, trygg och välkomnande. Kom ihåg oss precis från i somras. Men det är klart, de kanske inte träffar så många treåringar med leukemi... Lätt att bli lite blind för det oerhörda när man befinner sig på sjukhus.
Som vanligt har jag själv checkat ut helt när vi stått inför behandling. Jag får sådan ångest så jag kan inte ens skriva om det. Måste gömma huvudet i sanden några dagar och inte prata om cellgifter och barncancer. Jag orkar inte läsa om andra barn med cancer som vi känner heller. Bara fokusera på vårt och det vi ska igenom, det Majken ska få utstå. Nu när vi märker att effekterna av kortisonet är ute ur kroppen då blir jag lugnare igen och kan skriva av mig och läsa ikapp om vad andra går igenom. Alla kämpande kämpar där ute! All styrka till oss alla, stora som små!
Så vi har checkat av, checkat in och checkat ut i en enda röra kan man säga. Livet är kaos, men det är bara att åka med.
Majken, min Majken, mitt i allt kaos står du. Livet virvlar runt och vi med det. Håller om varann och kämpar på. En dag, ganska snart, står det mer stilla igen. Då andas vi lugnare och bara kramas.