Utskrivna!
Så vad var det för fel på Majken? Svaret är tyvärr att ingen vet. Läkarens högst hypotetiska teori är att porten i bröstet hade åkt snett och därför hade Majken smärta i armen. Det hade fick inget med den höga plötsliga feber som kom från ingenstans att göra, utan febern måste i sin tur härröra från ett virus. För att fastställa att det var ett virus ville läkaren ta ett näsprov då man suger ut celler långt inifrån näsan. Majken blev dock så hysterisk och rädd och storgrät och höll för sin lilla näsa i sån panik att läkaren till slut bedömde att det skulle vara ett alltför stort övergrepp att genomföra provet. Vi fick åka hem och vi får leva med att vi inte har nån jättebra förklaring till varför det blev som det blev och helgen fick spenderas på sjukan.
Självklart blir jag som mamma orolig över att läkarna inte vet. Helst vill man ju som förälder höra att sådana här åkommor stöter läkarna på stup i kvarten ideligen och de vet precis vad det är och hur det ska behandlas. Det är både läskigt och oroväckande när ingen vet säkert vad febern eller värken beror på. Men jag har blivit luttrad i min oro. Jag har oroat mig sönder och samman sedan i november och jag har varit så mycket på sjukhus att jag bara är så tacksam över att få åka hem att jag nästan struntar blankt i hur, när, vad och varför.
Lite till ska jag skälla på sjukvården och sedan ska jag också berömma: på riktigt fick vi vänta på läkaren i tre timmar idag. Vi tog prover kl 10 och en timme senare hade svaren kommit. Men det dröjde alltså tre timmar till innan läkaren kom förbi i fem minuter bara för att säga att vi kunde åka hem. Hoppas det inte satt nån stackare inne på akuten och väntade på att få vårt rum under tiden. Sedan ska jag säga att när läkaren väl kom var han ordentligt påläst och insatt och hade suttit med en röntgendoktor och studerat bilderna som togs på Majken när vi kom in till akuten i fredags. Så det kändes bra. Men både jag och uppenbarligen sköterskan som haft hand om Majken i flera dagar, tycker att det är skandal att vi får sitta där hela dagen och bara vänta på besked. Inte effektivt nånstans faktiskt.
Men jag vill passa på att berömma de fantastiska sjuksköterskorna på Q80, både manliga och kvinnliga. De har med stort engagemang och medkänsla gjort vår vistelse på avdelningen så lindrig som möjligt. Framförallt har de skojat och busat med Majken så att hon ska känna sig trygg och få skratta trots att hon är på sjukhus. För det andra har de ringt runt, ordnat, tjatat och tagit reda på alla våra frågor för att också vi föräldrar ska känna oss trygga med vår dotters vård. De har hela tiden gjort det där lilla extra. Fantastiska människor, människor som behövs och uppskattas så oerhört mycket.
Nu laddar vi om inför ny jobbig behandling imorgon med vincristin och spruta i benet samt start av kortison. Det kommer bli en jobbig tid ett par veckor framöver. Bara att bita ihop och kämpa på. Inatt sover Majken trygg i sin säng, hon har inte ont, tack och lov för det.
Majken, min Majken, jag vill inte ge dig mer gift imorgon som du ska må dåligt av och ha ont av. J a g v i l l i n t e. Majken, min Majken, om vi bara kunde fly från det...