Piggare för varje dag
Vi är fortfarande inlagda på Q84 men Majken mår allt bättre för var minut som går. Hon har varit feberfri sedan i fredags och hon blir alltmer sitt vanliga jag. Hon pratar klart och tydligt och hon skrattar högt och hjärtligt. Det är så härligt att höra! Det har varit en lång period nu när Majken har mått väldigt dåligt och där hon har blivit väldigt förändrad av det kortison hon ätit i denna fas av behandlingen. Kortisonet gör henne arg och vresig. Hon kallade mig en giftig orm och sin pappa en dum apa. Skarpa ord från en liten tjej som inte ens fyllt tre år! Hennes röst påverkas också av kortisonet, rösten blir gäll och lite darrig. Det är svårt att känna igen henne ibland när det är som värst. Nu när hon slutat med kortison för några dagar sen börjar hon komma tillbaka till sitt vanliga glada skämtsamma jag. Hon är ju en tjej som älskar att busa och skoja! När hon fortfarande klarar av att visa den känslan, att behålla den livsgnistan genom allt det här då blir jag så lycklig, då får jag hopp. Hopp att hon ska komma ur detta helskinnad rent mentalt utan alltför starka men för livet.
Idag på eftermiddagen kom vi äntligen ut på en skön promenad. Underbart att lämna sjukhuset och vårt lilla rum en stund. Majken somnade skönt i vagnen och vi vuxna njöt av den sista timmen med vårsol.
Majken tvärsomnade i vagnen under vår promenad. Lite dumt inför natten eftersom klockan var 17.30... Men det fick det vara värt!
När vi kom tillbaka skulle Majken få medicin. Hon vaknade och blev så arg av att vi hade gått in igen så hon hade aldrig lugnat sig om jag inte lovat henne att vi skulle gå ut igen när medicinen var klar. Så vi fick en promenad i mörkret också med ett mycket nöjt barn i vagnen.
Lilla trollunge, whatever makes you happy...
Imorgon räknar vi med att vi får åka hem. Bara att be och hoppas att inget oförutsett händer under natten, man har ju lärt sig att det är omöjligt att planera med den här sjukdomen...
Imorgon räknar vi med att vi får åka hem. Bara att be och hoppas att inget oförutsett händer under natten, man har ju lärt sig att det är omöjligt att planera med den här sjukdomen...
Majken, min Majken, hoppas så innerligt att du får behålla ditt goda humör i några dagar nu. Så att vi känner igen dig igen, så dina syskon får njuta av sin lillasyster och inte behöva vara så oroliga. Hoppas.