Livet utanför gör sig minsann påmint...
Joho, och utanför barncancerbubblan rullar ju livet på som om ingenting hade hänt. Det dyker upp alla möjliga grejer för våra två andra barn, men inga större saker, allt hamnar liksom i ett annat perspektiv när det finns något som alltid är större.
Så när jag hämtade 6-åringen på dagis idag såg jag visserligen lappen om att nu går det löss, men jag hann tänka "Tur att han har kort hår, så slipper vi det problemet i alla fall". Det dröjde såklart inte länge förrän han klagade på att det kliade i nacken. Jag tittade noga men såg inget och tänkte bara att det kan inte vara möjligt. Men precis vid läggningen, när barnen är jättetrötta och står och borstar tänderna, då ser jag att han kliar sig igen och den här gången tar jag fram luskammen. Och banne mig om det inte rasar ner en liten äcklig lus ändå! Jag kammar hela håret men hittar inga fler och inga gnetter. Men en enda liten lus räcker ju för att stora lussaneringen ska starta. Sjuåringen gråter av förtvivlan för att hon är så trött, alla lakan rivs ut, luskamning och sanering av barnens hår med nåt lusmedel som jag som tur är kan låna av grannen.
Jodå, så nu står jag här efter all tvätt och plock och stök med nån oljig himla gelégegga i håret klockan halv ett på natten. Så förtjusande roligt. Välförtjänt. Snälla nån GIVE ME A BREAK!!
Majken, min Majken, vi kan väl ta lite sovmorgon imorgon? 😊