Majken, min Majken

Att barn lever i nuet har man ju alltid fått höra och kanske blir det aldrig så påtagligt som under en så här jobbig period i barnets liv. Det är verkligen helt fascinerande...

 

På väg till sjukhuset idag var Majken hur glad som helst och sjöng sånger hela vägen. Då har vi emlat hennes lår på morgonen och hon vet att vi är på väg in för att hon ska få en spruta i benet. Men det är inte här och nu för henne, utan här och nu är hon glad och spindeln klättrar upp för tråden, hjulen snurrar runt på bussen och tomten tittar ut ur sitt hus i slutet av skogen.

 

För mig som vuxen är det svårt att hänga med. Jag sitter ju i bilen och har grav ångest för vad vi ska göra, att hon ska bli ledsen, att vi måste hålla i henne och att det ska göra ont i hennes lilla ben. Att vi ska pumpa in mer cellgifter nu när hon mår så bra. Bara att bita ihop och sjunga med - och det är inte svårt, hennes glädje smittar av sig och hela bilen gungar med.

 

Efter sprutan är Majken upprörd ett tag och vill absolut inte välja nån present och inget kan trösta. Men efter en stund är även det som bortblåst och hon är samma glada busiga jag igen. Hemma är hon på toppenhumör. Det är beundransvärt och jag önskar jag kunde vara lite mer sådan själv Och ta tillvara på nuet. Så jag väljer att fokusera på det som är bra idag: Majken mår bättre än på länge och hon skrattar och leker, vad mer kan jag begära?