Blandad kompott, blandade känslor
Den här dagen har bjudit på ett traumatiskt stick i fingret, läkarsamtal med ytterligare nya besked om planering samt några samtal med andra fina föräldrar, som liksom vi fått hela livet vänt uppochner av cancern.
Sticket i fingret var nog det värsta sådant stick vi varit med om hittills. Efter många tårar lämnade vi rummet - utan present av ren ilska nu igen -med ett skärrat och skakigt barn. Men vi måste göra det hur mycket hon än skriker att hon inte vill och hur ont det än gör, det finns inget annat. Men det gör ont i oss också, var så säker Majken, varje gång.
Tur att flera andra föräldrar som vi lärt känna var på mottagningen idag. Det ger oss styrka att prata med andra, sådana som verkligen förstår den här sjuka världen vi lever i.
Efter sticket väntade vi på provsvaren och träffade en läkare för att bestämma om det blir inläggning för högdos metotrexate eller inte. Det visade sig att Majkens värden var för låga. De var för låga för högdos och de var för låga för att börja ta cytostatika i tablettform. När vi började diskutera datum för start av det ena och det andra samt spruta i benet blev det så rörigt igen så ytterligare en läkare, en med specialistkompetens, kallades in för att reda ut begreppen och fatta avgörande beslut. Vi förklarade att det blir så olyckligt att sprutorna hamnar i ofas med resten av behandlingen att det blir fyra dagar extra på sjukhus och fyra traumatiska stick till. Summa summarum av dagens samtal: högdos med inläggning är uppskjutet till nästa vecka och sprutan i benet likaså. Så allt är i fas igen och den här läkaren tyckte inte att det var några problem att skjuta upp sprutan en hel vecka, i motsats till hennes kollegor som velat följa behandlingsprotokollet till punkt och pricka. Nu har dagens läkare varit med och utvecklat protokollet för ALL så vi litar på att hon kan sin sak. Hon var helt inne på vår linje att det är bättre att skjuta på sprutan och bespara Majken det extra lidandet som det annars hade inneburit med sprutorna i ofas.
Jaha. Toppen. Känner mig både lättad och oroad på en och samma gång. Jag är minst lika slut som Majken efter dagens övningar.
Majken, min bästa Majken, vi kämpar för att göra vad som är bäst för dig nu, då och alltid. Så sorgligt att det måste göra ont i dig ibland. Så skönt att det inte måste göra ont onödigt många gånger.