Tur ändå...
Hon har varit väldigt trött ett par dagar, min fina flicka. Sovit länge, sovit på dagen, somnat tidigt. Oron gnager. Har hon för lågt blodvärde? Kommer hon bli sjuk nu? Måste vi fara hem nu?
Senaste blodproven från i måndags visade HB 90 och det är ok, först under 80 är värdet så lågt så man behöver ge henne blod intravenöst på sjukhus. Vi får avvakta och se ännu en dag om hon verkar bli tröttare. På måndag är det dags för nya prover igen, då vet vi säkert.
Tänk vilken tur vi har ändå, har jag tänkt, som har kunnat åka till Gotland precis som vi brukar, som vi gör varje sommar. Men man ska inte tänka så, då händer det alltid nåt. Fast så kan man ju inte heller tänka.
Bättre att fortsätta tänka att vi har tur. En sådan innerlig tur att just Gotland och Stockholm samarbetar gällande cancerpatienter och har samma journalsystem. Sådan innerlig tur att det funkar att vi tar prover här på lasarettet med vana sköterskor som vet att vi kommer. Sådan e v i n n e r l i g tur att det är just till Gotland som vår familj alltid åker. Så att något fick fungera som vanligt i alla fall - annorlunda på många sätt, men ändå som vanligt. Mest kanske för Majkens syskons skull, så inte cancern fick ta hela deras sommar också.
Majken kämpar på med sina biverkningar, tabletter och stick i fingret. Det gick inte bättre att ta stick i fingret här på Gotland, men inte sämre heller. Och de var hemskt gulliga som jobbar på lasarettet så det känns tryggt där. De vet vilka vi är och varför vi är där och är vana vid sjuka barn. Det blev inte fel och de ringde från onkologen på Astrid Lindgren ett par dagar senare och levererade resultaten (fast vi hade redan ringt innan och kontrollerat att alla svar hade kommit som de skulle - vi tar inget för givet) och gav direktiv kring fortsatt underhåll med tabletter. Fantastiskt! Fantastiskt ändå att det är nåt som funkar!
Och tur. Tur för oss, som kan vara här i vårt sommarparadis och ha ett barn med cancer. Tur ändå, Majken, min Majken. Tur i oturen. Eller vad man nu ska kalla det.
