Majken, min Majken

Hösten 2014 fick Majken diagnosen akut lymfatisk leukemi och livet blir aldrig någonsin detsamma igen...

Hur ska hon bli?

Underhållsfas 1 ALL, Majken, barncancer, blogg, leukemi Permalink3
Ibland undrar jag så hur det ska bli med allt... Hur ska den här fina flickan bli av allt det här, hur ska detta forma henne? Vad ska hon komma ihåg? Vilka trauman ska sätta spår? Alla behandlingar, alla tabletter, alla stick... Hur skulle hon ha blivit, utan leukemi? Det är ju ingen mening med att tänka så - livet blev som det blev och det går inte att ändra med om och men. Men det är svårt att hålla sig ifrån sådana tankar.


Hon som utan att blinka tar sina tabletter varje dag, ofta flera gånger om dagen, oavsett hur trött hon är, hur ogärna hon vill. Hon har lärt sig att det inte går att säga nej. Hon som måste gå igenom stick i fingret minst en gång i veckan, lika livrädd varje gång. Och det tar aldrig slut. Det kommer bara nya veckor med nya stick hela tiden. Nya sjukhusbesök, nya nålsättningar. 

- Jag känner mig frisk nu, kan hon säga ibland. Mina blodkroppar är bra nu. 

Det gör så ont i mig när hon säger så. Hon känner sig inte sjuk, men jag kan ju inte säga att det är över. Att hon har varit så duktig och nu är hon frisk. Jag kan bara säga att hon måste fortsätta ta sina tabletter, att vi måste ta ett blodprov till, att vi måste tillbaka till sjukhuset ännu en gång. Igen och igen och igen.

Just nu måste hon dessutom dricka antibiotika som smakar fullkomligt vidrigt tre gånger om dagen. Hon kämpar varje gång. Ibland blir det gråt, ibland går det bättre. Det är för att få bukt med hennes åkomma med blodiga sår på läpparna och nu har det äntligen blivit bättre. Vi får truga med godis och roliga lekar för att få i henne medicinen. Till slut går det, hon vet att hon måste, att det inte går att slippa undan. Hennes nej om medicin är verklösa och hon vet det. Hon kan försöka, men medicinen vinner alltid trots gråt och förtvivlan. Min lilla kämpe... 


Det bryter ned mig så sakteliga. Det måste ju bryta ned henne också. Men å andra sidan har jag förundrats över människans natur och barns sätt att vara gång på gång under den här mardrömslika resan. Jag fattar inte att hon inte bara knäcks, att hon har så nära till skratt och att hon kämpar på som hon gör. Varje dag, hela tiden oavsett vad vi utsätter henne för. Det är egentligen helt otroligt. 

Så hur ska hon bli av allt detta? Hur ska vi som familj bli? När behandlingen är över, blir det som vanligt igen då? Och vad är det?

Häromdagen var vi på Skansen och när vi gick mot bilen på väg hem fick Majken ett riktigt spel. Hon stod på Narvavägen och grät och skrek i tio minuter för att jag hade slängt en pinne som hon hittat (trots att jag nogsamt hade frågat henne några minuter innan om det var ok att jag kastade den, jo jo). Och då tänkte jag, när alla förbipasserande stirrade med stora ögon på det högljutt skrikande barnet, att vad skönt! Ett utspel som vilken treåring som helst! Hurra! Hon är inte galen, hon kan vara precis som vilken treåring som helst! Älskar sådana utbrott! Kunde knappt låta bli att le där på gatan, le lyckligt. Så det är väl jag som blivit knäpp. 


Majken, min bästa Majken, kämpa allt vad du kan för att vara en vanlig treåring! Ge inte upp! Trotsa, sparka och skrik! Var som du är, som du skulle ha varit. Och den du är och den du blir, oavsett vad, den Majken älskar jag av hela min själ.




#1 - - Kajsa:

Hon kommer bli helt fantastisk. Bara kolla på henne! Hon strålar, fastän hon går igenom något så tufft och svårt. Hon kommer ha en annan inställning till livet, förmodligen vara mer klok än andra barn i sin egen ålder, kunna mycket saker som andra barn inte kan. Hon kommer klara av "jobbiga" händelser bättre eftersom hon har fått gå igenom så mycket svårigheter att hon har utvecklat bra strategier för det. Hon kommer förstå att det blir bättre, om man bara kämpar.
Angående alla trauman, så finns det bra hjälp att få. Går själv i behandling för posttraumatisk stress. Det är dock viktigt att skaffa hjälp så snabbt som möjligt och inte dra ut på det i flera år, som jag gjorde.

Och ni, ni kommer också bli okej. Massa kramar <3

Svar: Jag hoppas så att du har rätt! Vi har täta kontakter med lekterapi för att hon ska kunna bearbeta jobbiga saker genom lek och man kan bara hoppas att det hjälper. Det kommer kanske märkas först långt senare. Bara att kämpa på så länge.
Majken, min Majken

#2 - - malin:

Ditt sätt att skriva ner dina tankar/funderingar i ord är fantastisk.. Sitter alltid med tårar i ögonen, antingen av förtvivlan över vad denna stackars unge får genomlida el av lycka för du beskriver Majken så himla fint. Det är en vidrig sjukdom. Fruktansvärt vidrigt. Men Majken är en superhjältetjej:) och hon kommer gå starkare ur detta. Det är jag säker på. Massa kramar till er.

Svar: Tack för dina fina ord! De värmer så!
Majken, min Majken

#3 - - Linnéa:

Jag är så tacksam att jag är moster till den där fantastiska varelsen, ett privilegium! Som vanligt skriver du rakt in i hjärtat, syster yster. Du och T imponerar på mig varje dag med er ork och ert kämpande och jag är glad att Majken fick just er två i sin ringhörna! P & K

Svar: 💕💕💕
Majken, min Majken

Till top