Majken, min Majken

Hösten 2014 fick Majken diagnosen akut lymfatisk leukemi och livet blir aldrig någonsin detsamma igen...

Den gruvliga ångesten

Underhållsfas 1 ALL, Majken, blogg, dexametason, kortison, leukemi, vincristin Permalink1
Det har varit tyst på bloggen nu igen. Det betyder dock inte att det inte händer nåt i barncancervärlden. Det gör det hela tiden, även om det har varit en period av många bra dagar. Det är stick och behandlingar. Det är tårar och skratt. Och lika ljuvligt som det är med bra dagar, lika tungt blir sinnet när dåliga dagar väntar. Den gruvliga ångesten infinner sig. 

Ångest, ångest, ångest. Nu var det dags igen för vincristin. Vincristin som gör henne så dålig, så fruktansvärt dålig. Och hon som har mått så bra. Som skrattar och busar med sina rosiga runda kinder och sitt soliga humör. Hon har inte mått så här bra sedan innan hon blev sjuk skulle jag säga. Har nästan känts som vanligt. Hon rör sig lite stappligt och försiktigt (en biverkning av vincristin och kortison) men hon l e k e r, hon leker som andra treåringar! 


Och så var det dags igen... Spruta in gift i denna lilla flickas kropp, gift som gör att hon får ont överallt, bara ligger där, kan inte ens titta för ögonen flimrar. Ge henne kortison som sätter hennes aptit och humör helt ur spel, så hon blir som en annan person. 

Den ångesten. Det är inte mänskligt. Jag kan inte göra så mot mitt barn. Ändå gör jag det. 

Det enda jag vill är att ta den här lilla goa ungen under armen och bara dra med första bästa plan till Thailand eller vad som helst och gömma mig där med henne så inga ondskefulla läkare kan hitta oss och tvinga i henne mera gift. Men det gör jag inte. Jag går bara med på vad läkarna säger och pumpar i henne mera gift. Mer gift, mer tabletter, fler stick och fler dåliga, dåliga dagar. Jag gör det mot alla mina naturliga instinkter och alla moderliga hormoner jag har. För det finns ju inget annat sätt. Nånstans har de övertygat mig om att vi måste göra så här för annars dör hon. Och den starkaste instinkten är ju trots allt den, att skydda henne från döden. Men att vägen dit är så lång, krokig och plågsam det vänjer jag mig aldrig vid. 


Det känns vissa dagar som att jag är en sån där galen mamma som man ser på film ibland, som trycker i sitt alldeles friska barn alla möjliga otäcka mediciner och påstår att barnet är sjukt fast det inte är det, Münchhausen syndrom heter det tror jag. Så känns det. Hon känner sig ju inte sjuk, så hon måste ju tycka att jag är galen och att det är jag som gör henne sjuk. 

Kanske läser hon det här när hon blir stor och förstår hur hemsk den här tiden var för mig som mamma. Kanske går det inte att förstå för någon som inte varit i samma situation. Jag lider. Mitt barn lider och jag lider så av det.

Men strunt i det. Det viktiga är hur Majken mår, det är tur att det är det som är fokus så att man inte känner efter alltför mycket själv. Det får jag göra en annan gång.

Och konstigt nog verkar det som att de senaste dagarnas ångest har varit relativt omotiverad. Hon har inte varit så dålig efter kuren, inte så dålig alls. Men än vågar vi inte ropa hej. Vi har lärt oss att bakslagen kommer fort med den här sjukdomen.


Majken, min Majken, fina lilla Majken, vi får lov att genomlida dessa dagar också. Vi får lov att kämpa lite till. Om jag blir tokig efter allt det här får du nypa mig hårt i armen och säga att du lever, det är ju det enda som betyder nåt när allt kommer omkring.



#1 - - Jacqueline:

Jag känner din ångest i hela mig. Har själv suttit i exakt samma sits. Du skriver så fantastiskt om detta fasansfulla och jag kastas rakt tillbaka i allt.Kan man kontakta dig på något sätt? Mail t.ex. Många varma tankar till dig, din familj och lilla söta Majken.

Till top