Hjääälp mig, mamma, hjääälp mig!
Så skrek hon, min Majken, under den utdragna provtagningen idag. Gång på gång. Hjärtat går sönder i tusen och åter tusen bitar. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig, min fina flicka. Jag önskar så att vi slapp plåga dig mer med allt sådant här. Det är så orättvist mot dig som är så liten och oskyldig. Så fruktansvärt orättvist.
"Jag är rädd, det gör ont!!"
Och jag bara håller i, håller om och klappar lugnande. Fast egentligen vill jag slita bort din hand från sköterskan och ta dig i min famn och springa därifrån. "Det räcker nu!" vill jag skrika. "Nu får det vara NOG!!" Men det går inte.
"Såja, det är snart över", säger jag istället. Det var dock inte över snart, det tog lång tid idag, det var två rör och blodet rann inte så fort. Det var tvunget att stickas två gånger. Majken skrek rakt ut. Hemskt. Överhemskt.
Som tur är behöver vi bara ta prover varannan vecka nu. Skönt ändå. När det går som det gick idag känns det dock oöverstigligt att hålla på med detta i drygt ett år och fyra månader till. Det är så lång tid, svårt att få perspektiv. Men om jag tänker att vi tog oss igenom hela förra årets grymma behandlingar och har lämnat dem bakom oss, trots att det verkligen kändes helt omöjligt, då förstår jag att det kommer att gå. På något sätt kommer det att gå - allt går! På något sätt.
Nu har jag stått och stirrat ut i tomma intet en lång stund och försökt bearbeta och skaka av mig dagens trauma. Du förstår Majken, min älskade Majken, jag blir minst lika ledsen som du under en sådan här provtagning. Fast i själen, så det syns inte alltid utanpå.
Imorgon är en annan dag, då blir det bättre.