I tårar...
Nä nu sitter jag i bilen och gråter. Gråter över att människor är snälla och gråter för att livet blev så här.
Imorgon fyller Majken tre år. Tre år är den lilla själen och kroppen och hon är så otroligt fin. Vi ska fira med pompa och ståt! Hon önskar sig tårta och bullar och kakor såklart så hon får välja ut på bageriet. Sedan vill hon gärna åka och klappa hästarna i stallet som vi gjorde för någon månad sedan för det tyckte hon var så mysigt.
Eftersom äldsta dottern har danslektion här vid stallet idag så måste jag vänta här en stund på henne. Jag tog mod till mig och knackade på hos ridläraren och sade att vi gärna ville komma hit och klappa lite på hästarna imorgon. "Min dotter är sjuk", sa jag, "så hon kan behöva lite uppmuntran". Jag blev tårögd när jag sa det för det blir så verkligt när man säger det högt så där till någon, samtidigt som det fortfarande är helt overkligt. Ridläraren ordnade genast till så att Majken dessutom ska få en liten ridtur här på gården imorgon. Någon av de snälla tjejerna här ska leda runt henne och hon ska få rida - som hon älskar! "Jag har själv en dotter som varit sjuk, så jag vet hur det känns", sa den fina människan och så stockade det sig i halsen för oss båda två.
Majken på hästryggen för första gången, Gotland sommaren 2014.
Och nu sitter jag här och hoppas att ingen ser mig när stora tårar rullar nedför mina kinder. Både rörd och ledsen. Är så tacksam för alla fina människor som förstår och för alla fina människor som inte kan förstå, men som ändå gör allt för att livet ska bli lättare för oss och för Majken. Är så ledsen för att vårt liv ser ut så här just nu och att vi behöver denna omtanke så mycket.
Majken, min Majken, älskar dig så oerhört mycket. Vi kämpar till oss många bra stunder så att de svåra blir lättare att bära. Imorgon ska bli en bra dag. Imorgon är det din dag, inte cancerns.