"Nästa år då ska jag bli en fågel"
Så sade hon, min Majken, när vi tittade ut på fåglarna som kalasade i fågelbordet. "Nej, nej säg inte så!" svarade jag skarpt. Hon tittade förvånat på mig och förmodligen såg jag helt förstörd ut.
Käre gode Gud eller vem eller vad det än må vara som kan fixa det här, jag ber Dig av hela mitt hjärta, gör inte mitt barn till en fågel nästa år. Låt dessa hemska mediciner med sina vidriga biverkningar göra mitt barn friskt och starkt igen. Jag vet att det kommer att bli så, men ibland blir det en svacka. Idag var en sån dag.
Majken, min Majken, nästa år ska du vara en glad och friare fyraåring med massa spring i benen och bus i blicken. Banne mig.
När vi kom hem från sjukhuset efter den första vändan, då vi precis fått Majkens diagnos, landade en flock sidensvans i rönnen utanför fönstret och åt bär en liten stund innan de alla lyfte igen och flög iväg. Det var magiskt och jag tänker ofta på det, det kändes betydelsefullt.
