Majken, min Majken

Idag har vi varit på sjukhuset och röntgat Majkens höfter, knän och fötter. På sista tiden har vi märkt att hon har svårt att röra sig och haltar lite grand när hon går. Det kan vara en biverkning från cytostatikan vincristine som hon får, men det var flera veckor sedan som hon fick den medicinen så det är inte hela förklaringen. 

 

Vid vårt senaste läkarbesök berättade vi om Majkens besvär och läkaren tittade på hur hon går och undersökte ben och höfter. Sedan berättade hon att en biverkning av kortisonet som Majken fått är att det urholkar skelettet. Jaha. Ännu en biverkning av medicinerna. Det hade vi inte hört förut. Det finns liksom ingen ände på hemskheterna som den här sjukdomen för med sig. Ingen hejd. Skulle skelettet vara påverkat av medicineringen så finns det motmedicin. Mer mediciner alltså. Ingen hejd, verkligen inte.

 

Själva röntgen var en jobbig stund för Majken. Hon var livrädd och grät av skräck hela tiden. Det spelar liksom ingen roll att vi håller om henne och pratar lugnt med henne, att det inte gör ont eller att hon har gjort det förut. Hon är i en ovan situation och hon har lärt sig att undersökningar på sjukhuset kan vara mycket smärtsamma och att det aldrig går att lita på någon där. Inte ens mamma och pappa. Hon har också lärt sig att det inte finns någon hejd på hemskheterna som hon kan utsättas för.

 

Nu hade vi tur den här gången (eller vad jag nu ska kalla det?) och vi tycker också att hon har börjat röra sig bättre de senaste dagarna. Röntgenbilderna visade visserligen att skelettet hade påverkats och urholkats lite  grand, men inte så mycket att det var någon fara och behöver medicineras. Inte än i alla fall, sade läkaren, men det ska hållas koll på och följas upp framöver. Jo, jo bara att hoppas att någon gör det då. Ännu en sak att lägga på vår lista som vi föräldrar får följa upp och hålla koll på skulle jag vilja säga.