Människan förundrar
Vad konstigt det är med människan - och en så här liten människa till på köpet - det går inte att fatta hur starka vi är. Man kunde trott att Majken helt skulle stanna av i sin utveckling nu under behandlingen, att alla krafter i kroppen skulle gå åt till att hantera alla biverkningar, sjukhustrauman, bekämpning av leukemiceller, smärta och gifter som sprutas in. Kanske det stämmer på andra, men inte för Majken än i alla fall. Hon utvecklar till exempel hela tiden sitt tal. Hon är vår lilla tant och säger underbara tant-saker som vi får skratta åt. "Jag tycker det är förskräckligt"om att behöva bajsa på sjukhuset och inte hemma. "Den här elaka hostan jag har" så fort hon hostar sin hosta som låter som rökhosta från en inrökt balkongkärring med gulnade fingrar och värsta gradens kohl.
Dessutom har hon under sjukdomstiden börjat gå på pottan och helt slutat med blöja. Bara så där på eget bevåg. Det trodde jag aldrig, hon visade inget intresse för det förut. Nu när hon fått dropp i några dagar måste hon ha blöja på natten och igår kväll blev hon alldeles vansinnig när vi skulle sätta på den. Hon är stor tjej nu och behöver ingen blöja.
Hon är alltid mycket noga med att klä på sig själv hemma, byxor, tröja och strumpor är inga som helst problem även om det kan bli lite bakochfram ibland. "Tadah!" säger hon stolt och håller ut armarna och visar.
Igår var också första gången hon knäppte knappar själv. Hon satt och fipplade länge och väl med sjukhusskjortan och till slut hade hon knäppt de två översta knapparna. "Tadah!"
Älskade unge! Lite gift i kroppen knäcker inte dig.
Nu får vi lämna Q84 för denna gång. Värdena är på topp och förväntas vara som lägst först om 7-10 dagar. Den dagen den sorgen! Nu drar vi, nu Majken, min Majken, nu får vi åka hem till ditt hus.