Hålla fast och titta på
Ännu en provtagning på sjukhuset igår. Nu är det många små stick i Majkens små fingrar. Hon tycker att det gör så ont. Själva sticket går ju fort, men sedan måste sköterskan hålla i fingret och klämma ut bloddroppar så att det fyller två rör. Det tar en liten stund och Majken är väldigt ledsen. "Det går bra" säger vi och klappar henne lugnande. "Men det gör ONT!!" svarar hon argt. Och vad kan vi säga då? "Ja det gör ont, men vi måste." "Jag hör vad du säger och jag förstår att det gör ont, men vi måste ändå göra det." Så säger vi, men jag tror inte hon förstår. Vi är ju hennes föräldrar och ska ju skydda henne från allt ont. Vi borde ju ta bort henne därifrån om hon har ont och gråter. Vi borde h j ä l p a henne. Men vi hjälper henne inte och vi tar henne inte därifrån. Vi håller fast henne och tittar på, säger att det ordnar sig. Hur ska min fina Majken bli av det? Hur ska hon bli av allt det här? Hur skulle hon ha blivit om inte cancern kommit och tagit ett grepp om hennes liv, om våra liv? Jag kan inte låta bli att tänka så ibland.
Som tur var hade vi alla tre barnen med till sjukhuset denna dag så de andra två kunde snart muntra upp Majken och de körde race i korridoren på Q84. Det tyckte Majken var kul!
Nu laddar vi om för att läggas in på sjukhus i fyra dagar från och med imorgon. Alltid lika ångestfyllt, men vi hoppas kunna göra det bästa av situationen. Försöka göra lite mysigt för Majken och ta med saker som hon tycker om. Storasyster sover över en natt och vi hoppas på fler besökare som kan liva upp. Vi kämpar på.
Majken, min Majken, du finaste, goaste, älskade lilla barn, nu måste det bli plågsamt för dig igen, nya gifter ska pumpas in i din lilla kropp och vi har inget annat val än att titta på och försöka trösta. Hålla om och finnas där. Majken, min Majken, förstår du det? Kan du förlåta oss för det?