Tårar och glass, debatt och skratt
De enda som jag hittills inte fått någon reaktion ifrån är politiker och sjukhusledning. Hoppas på det inom kort, inte kan de väl bara ignorera mig och mitt barn??
För oss här på sjukhuset har dagen förflutit bra ändå. Majken sov visserligen länge mitt på dagen, märkbart trött av cellgifterna hon får, men hon har samtidigt varit sprudlande glad och lekt en hel del.
Bäst var när storasyster kom vid middagstid för att sova över och umgås med oss. Då blev Majken så nöjd och presenterade stolt sin syster för personalen och höll henne hårt i handen. Fina tjejer!
Det blev glass till efterrätt som vi åt ute. Majken ringde storebror och pratade världsvant med honom i telefon, tre år och supercool som hon är. Där satt vi med droppställning och hela faderullan, men hade det ganska bra ändå och åt glass i solen. Man får göra det bästa av alla situationer och ta vara på de fina stunder som ändå är!
Majken, min Majken, du är min kämpe och du ska veta att jag kämpar vid din sida varje dag genom det här. Jag är din tröst och din röst och jag kommer att krama, klappa, höras och synas och bråka och tråka för att du ska ha det bra. Det är sånt vi mammor gör för våra små. Det är det enda jag kan göra för dig i detta elände.