Den dagen kommer aldrig mer igen
Jag har under vintern känt mig så jagad. Jagad av tiden, infektionstiden, jagad av alla evinnerliga dagar i januari, februari och mars med sjukdomar, sjukdomar, sjukdomar, virus och kräksjukor, influensa och vattkoppor. Det är som att gå på ett minfält. Vart jag än vänder mig finns sjuka barn med livsfarliga infektioner. Inte livsfarliga för andra barn, vanliga sorgfria barn, men livsfarliga för m i t t barn, mitt cancersjuka lilla barn. Det gäller att inte trampa fel, inte träffa fel person, inte ta i något med bakterier, inte ta in någon bakterie till oss. Sprita, tvätta, sprita igen. Både händer och ytor hela tiden, överallt. Fråga barnen om och om igen: Har ni spritat er? Kontrollera att alla som kommer in till oss tvättar och spritar sig. Byta handdukar och lakan ofta, ofta, tvätta och tvätta.
Överallt lurar nästa virus som ska låsa in oss på sjukhus i x antal dagar. Varje dag som vi inte ligger inlagda på infektionskliniken känns som en stor vinst.
Och till slut kom den dagen då Majkens immunförsvar inte kunde stå emot längre. Febern och infektionen var ett faktum. Det var fredag den 13 mars, vi hade klarat oss igenom både januari och februari på nåt magiskt vis, men så på den kanske sämsta av dagar, gick det inte längre. Det var storebrors efterlängtade sexårsdag och vi hade planerat och ordnat och han hade längtat och drömt om denna dagen så länge. Och så kunde vi inte vara där. Nåväl, vi hann fira honom på morgonen och det var kanske det viktigaste. Men för HONOM var det en stor grej att mamma och lillasyster inte kunde vara med och fira hela dagen. Inte var vi med och tittade på alla presenter som mormor och farmor kom med och inte var vi med och åt den efterlängtade tårtan eller våfflorna som han hade beställt till middag. Det var stort för honom och det var stort för mig. Och det gjorde ont i honom och det gör ont i mig. Den dagen kommer liksom inte igen.
Pappa T kom med en bit tårta till Majken och mig på sjukhuset, fina storebror hade till och med sparat rosen till oss.
Majken, min Majken, nästa år fyller storebror sju år och den här hemska cancern ska banne mig inte få ta den dagen också. Då ska du vara pigg och glad och vi ska fira honom med pompa och ståt, var så säker. Det vågar jag lova. Nästan i alla fall.